Vilken resa! Flygresan som vi båda fasat för gick galant och vi konstaterade att två flygrädda antagligen tar ut varandra, liksom neutraliserar varandra. Vi skröt lite om att vi inte tagit lugnande någon av oss, att det var för att vi ville dricka vin senare på kvällen talade vi däremot ganska tyst om. Väl framme på Heathrow letade vi upp representanterna från Sony och vi åkte tillsammans med förbeställd skjuts till hotellet.
Hotellet var ett sådant hotell där de erbjuder sig att bära upp dina väskor på rummet. Då vi fick erbjudandet sneglade vi på våra små ryggor och avböjde artigt. Väl upp på rummet uttryckte vi vår förtjusning med små tjut. Ett tjut för utsikten, ett litet tjut för alla små fina gratisprodukter som fanns i badrummet och ytterligare några små tjut för de fina mjuka morgonrockar som fanns att tillgå på vårt rum.
När vi installerat oss begav vi oss ut på upptäcktsfärd och matletande längs med Kensington High Street, där vi spenderade ett par timmar med att shoppa och äta några av vårt livs godaste hamburgare.
Och konserten då? Jo, den var magisk. Till alla som frågat har jag sagt att Leona (first name basis numera) sjunger bättre live än på skiva och det tycker jag inte är någon underdrift. Vårt sällskap, i alla fall större delen av det, uppförde sig som gentlemän och vi blev verkligen omhändertagna av Sony Music och deras representanter.
Länkar till ett
klipp som tjejen som satt bredvid mig filmade, så kan även du får känna lite Leona-magi.
Hur vi höll på att missa flyget kan jag berätta om en annan dag. ;) Tata!
