Ingen fara

Nu behöver folk inte oroa sig längre, har varit på ultraljuden i fredags och vi har bara en liten på väg.

En eller två?

Ända sen vi berättade för våra familjer att vi väntade barn har vi fått höra att alla är jätteglada för våra två barn. Folk har suttit och räknat oddsen och kommit fram till att det är självklart att vi får två.
Idag om exakt, 33 minuter går vår buss till sjukhuset och ultraljudet.
Det är inte omöjligt att det hamnar ett par ultraljudsbilder på bloggen. (förmodligen inte i bästa kvalité men allt för er våra kära bloggläsare)

Hur många tror ni det blir?

Imorgon, imorgon.

Gud, nu börjar det bli riktigt spännande. Det är väldig tur att ultraljudet är redan klockan 9 imorgon annars hade jag inte fått något alls gjort imorgon. Jag hoppas att vi får några riktigt bra bilder som vi kan ta med oss hem, sätta på kylen och stoppa i våra kalendrar.

Igår lyxade vi till det och gick till frisören. Stackars sambon såg helt förskräckt ut då tjejen visade honom till hårtvätten och tyckte att frisören pratade lite onödigt mycket. Han blev dock mycket fin i håret och frisören lyckades tunna ut hans hår på ett sätt som ingen tidigare lyckats med. Jag blev också mycket nöjd. Men har faktiskt lite dåligt samvete. Då frisören frågade om jag använde ett bra shampoo eftersom mitt hår var vansinnigt torrt och slitet, ljög jag och sa att jag hade haft ett dyrt och bra shampoo innan men på grund av graviditeten klarade jag inte av lukten längre. Jag vet, jag vet, man får inte ljuga. Men, om jag berättat att jag använder det jag använder så hade hon insisterat på att jag måste köpa ett av hennes shampoo, som trots sin kostnad på 250 kronor var så bra och så drygt och säkert även skapa världsfred. Orkade inte lyssna på det och orkade inte förklara att jag inte var intresserad. Min påstådda luktnoja resulterade sen i att hon stack varenda produkt hon tänkte använda under min näsa och frågade om den var okej. Mycket omtänksamt. Även om jag ljugit.

Hos frisören var också en helt sinnesrubbad snorunge som högt och tydligt påpekade att frisörerna förstört hennes hår. Ingenting gjorde henne nöjd. Först blev hennes röda slingor för många, sedan blev de för röda och när frisörerna avfärgat dem och gjort dem blonda igen så började hon gorma om att hennes hår hade blivit som tuggummi. De gjorde verkligen allt för henne och inget hjälpte. Då hon fick vänta på att än en gång bli fixad (de var tvugna att bli färdiga med våra klippningar som tack vare snorungen var ungefär en timme försenade) travade hon fram och tillbaka i salongen och muttrade till sin mamma "jag kan aldrig mer gå ut, de har förstört mitt hår, jag vill vara blond". Hela historien hade nämligen börjat med att denna blonda bortskämda snorunge bett om att få röda och svarta slingor i sitt hår och när nu inte detta blev som hon tänkt sig så var det ju absolut inte hennes eget fel. Jag har själv klagat någon gång då jag inte blivit nöjd och varit ytterst tacksam för att mitt missnöje tagits på allvar. Men den här jäntan, inte var det håret det var fel på, det var snarare hennes uppfostran.

Nä, nu är det dags att jag sätter mig och fortsätter med min inlämningsuppgift. Har lite svårt för att motivera det jag skriver, det kan nog bli ett problem. Äsch, det brukar ju alltid lösa sig och jag har ett par timmar till på mig.

Må väl!

Vagnen!

Här är drömvagnen, som antagligen blir mer än en dröm eftersom priset inte är allt för hutlöst. Modellen i mitten blir nog den vi väljer, de två yttre visar hur vagnen ser ut då man gjort om den till sittvagn. Den är otroligt smidig och väger bara 12 kilo.

Oh så glad!

Ja, så glad är jag över att äntligen fått penicillin (japp, har tack vare ordlistan i min mobil lärt mig att stava till det nu) som fungerar. Mina utslag är nästintill borta och jag har inte haft ont sedan jag började ta tabletterna.

Ja, det var den lyckan. Dess existens hotades dock en smula häromkvällen när jag med fasa märker att jag fått munsår. Har nästan sluppit detta de senaste 9 åren men nu har min kropp visst bestämt sig för att jag ska utsättas för det mesta så att jag är väl förberedd för livet som mamma. Jag deppade inte allt för länge eftersom jag visste att otroligt bra salvor för detta nu finns att köpa på Apoteket. Så igår morse bar det av till läkemedelssnabbköpet och det inhandlades Anti. Väl hemma och väl insmord började jag kika lite på bipacksedeln och vips så var lyckan på flykt igen. "Rådgör med läkare före användning av Anti under graviditet." Men alltså, suck. Orkar inte ringa till någon läkare och ringer helst inte till min barnmorska eftersom hon inte en enda gång kommit med något vettigt svar om något under hela min graviditet. Så idag blir det Apoteket igen för att införskaffa zinksalva.

Annars är jag ganska lycklig, om kanska lite stressad. Jobbar inte alls denna veckan, ska på ultraljud på fredag och ska antagligen få lyxa till det lite med ett frisörbesök. Stressen beror på att jag har två inlämningsuppgifter som ska vara klara innan måndag och en nästan 500 sidor tjock bok skriven av en rysk pedagog som också ska vara läst innan dess. På måndag, ja då är lyckan stor, för då är det dags för avresa mot norr.

Jag har dessutom världens bästa sambo. Slå det ni!

Magen vecka 17

Nu vill jag svära. Mycket.

Innan jag började jobba igår så passade jag på att åka till apoteket för att hämta min antibiotika. (Har en förkärlek för att skriva antibiotika eftersom jag fortfarande inte lärt mig att stava till dess i folkmun oftast använda namn på P.) För att vara helt på den säkra sidan frågar jag alltid apotekspersonalen om jag fått rätt medicin och om jag kan ta den i mitt tillstånd. Den snälla kvinnan tittade en extra gång i Fass, såg lite förbryllad ut och sa att den här medicinen förs över till fostret. Öh, ok? Snäll och hjälpsam som hon var erbjöd hon sig att ringa till min läkare för att kolla om jag verkligen borde äta just den sortens piller. Läkaren hasplade ur sig något i stil med att "oj, är hon gravid, det tänkte jag visst inte på". (När jag träffade honom ett par dagar tidigare var det första han påpekade när han såg mig att jag minsann var gravid.) Min medicin byttes ut mot en annan med ett hutlöst pris på nära 300 kronor. Nåväl, kostar det så ska det banne mig hjälpa också. Kan inte hjälpa att bli arg dock, tänk om jag inte kollat och varit en sådan som bara tog för givet att allt jag blev tillsagd att göra var korrekt. Nä, ibland är jag glad för att jag är lite jobbig.

Jag har just börjat förstå viken otrolig förändring i livet det kommer att bli när vi får barn. Sitta och plugga i lugn och ro, ta sovmorgon, välstädat hem, åka och träna när jag vill, nä det kan jag nog bara ta och glömma nu. Men det kan nog kvitta, jag ska ju faktiskt bli en mamma. En riktig en.

Antibiotika.

Ja, igen. Hoppas att denna sorten har någon verkan, den förra var ju ungefär lika nödvändig som smarties. Tack och lov så har jag inte lika ont den här gången och kan sova på nätterna. Jag är orolig dock, inte kul att veta att man har alla dessa förbannade bakterier i kroppen och inte vara helt säker på att det inte kan påverka pyret. Men jag får lita på att läkaren hade sagt något om det fanns någon fara alls för vårt lilla mirakel.

Tiden går så snabbt, om 3 veckor är vi halvvägs Vackraste.

4 dagar kvar av mitt schema, 4 helvetiska dagar. Jaja, får bita ihop och försöka tänka på pengarna. Vi har det faktiskt otroligt bra nu, vi är antagna till de utbildningarna vi vill gå, vi har jobb båda två och till hösten kommer vi ha ett ganska trivsamt sparkonto. Jag har aldrig haft det så här bra.

Nä, nu blir det dusch och sedan bär det iväg till jobbet.

Vill ha större

Ofta när jag jobbar och det blir lite dötid hamnar jag på diverse hus sidor. Vill jättegärna skippa allt det här med lägenhet och skaffa ett fint (Halv)stort hus. Saknar den känslan att komma hem till något som är helt och hållet privat och mitt eget.
Att kunna fixa till det och renovera lite så det blir precis som man vill ha det.
Dröjer väl ganska länge innan det blir så men ser verkligen framemot det

Mage v 16

Blä så jobbigt!

Fick en läkartid direkt idag, vilket inte tillhör vanligheterna på Vivalla vårdcentral. Nåväl, fick träffa en mycket bra läkare som efter en stunds fundering och utfrågning bestämde sig för att det var bäst att ta en odling för att kolla om skiten är resistent. Suck och åter suck, varför måste jag få sånt här. Och varför måste jag få det nu? Jag är gravid, har en sjukt tuff jobbvecka framför mig och massvis med litteratur att läsa. Kanske är det därför de små svinen passat på att flytta in i min armhåla?

Jaja, snart ultraljud i alla fall. Woppidoo!

Hej pyret!

Ja! Nästa fredag, den 17 augusti, ska vi på ultraljud. Helt ofattbart. Helt ljuvligt.

Nya favoritbyxorna!

Lite extra svullen om magen eftersom vi precis ätit middag. Lördagens lyx bestod av reskav med kantareller. Lite senare på kvällen kom Therese förbi och delade lite ost och kex med oss och klappade lite på magen. Hon hann även skrämma sambon lite mer med sina tvillingteorier. Mår annars ganska ok men har tyvärr åkt på ännu en hudinfektion. Nu i andra armhålan! Dags att ringa doktorn imorgon igen alltså.

Igår hittade vi min livmoder och både jag och sambon kunde känna den tydligt. Wii!

Till frukosten diskuterade vi lite barndopsplanering och kom fram till en hel del produktivt. Eftersom majoriteten av släkterna bor i skåne blir det antagligen så att vi har dopet i Skurup, men en resa till norrland utlovas så att de som kanske inte har möjlighet att komma också får klämma och lukta på pyret ganska snart efter nedkomst.

Idag storstädning och plugg. Tenta och inlämmningsuppgifter måste vara avklarat innan vi åker till Luleå. Där ska det bara slappnas av och mysas.

Vecka 16 imorgon!

Nämen vad händer?

Ja, det har varit slött på bloggfronten ett par dagar men jag anser att jag har en alldeles utmärkt och godtagbar förklaring till detta.

Nämnligen. Jag satt på jobbet förra fredagen och längtade efter att dagen skulle ta slut. I ögonvrån tyckte jag mig uppfatta någon som stod och fotograferade och tänkte stilla "dessa j-a turister". En och en halv kund senare stod den fotograferande människan kvar och jag var tvungen att vända mig om för att se vad som kunde vara så intressant att det måste dokumenteras så länge. Jag hann bara vända mig om innan tårarna steg i mina ögon och jag började skaka hysterinskt. Det var mamma! Där stod hon och Magnus och bara fnittrade och jag var i total chock. Varken jag eller Dennis hade kunnat föreställa oss att de skulle komma och överraska oss så. Visst har de sagt att de ville komma och hälsa på men jag trodde inte att det skulle hinnas med denna sommaren. I vilket fall som helst så hade vi en helt fantastisk helg, har nog sällan haft det trevligare. Vi såg mycket av stan och åt gott på kvällarna. Bara att ha dem här har kännts som en enorm lyx. Tack ska ni ha!

Fick dessutom ett par hängslebyxor av mamma i försenad födelsedagspresent. Jag fullkomligt älskar dem och klär mig ogärna i annat.

Magen växer och igår sa sambon att det börjar likna en riktig babymage. Ja, det börjar faktiskt luta åt det hållet. Vårt pyre är denna vecka 13-14 cm lång. Tänka sig så coolt.

Jobba i eftermiddag och sen ledig fram tills onsdag. Har en hel del plugg att bli färdig med. Vill inte ha en massa läsande och skrivande kvar när vi reser norrut om två veckor. Två veckor kvar till Luleå!