Sakta tillbaka till verkligheten

Äntligen börjar jag känna mig som en människa igen, dagarna känns ljusare och ett och annat skratt har sluppit ur mig. Den vanliga ammningsdeppen har kompletterats med bearbetning av en förlossning som blev allt för tung och svår, men tack vare en fantastisk sambo och stöd från familjen känns dagarna nu lättare.

Selma är ett underverk, en liten saga och ett äventyr. För varje dag som går får vi möjlighet att lära känna henne mer och mer och vi kan inte annat än att bli mer och mer förälskade. Hon är en mycket lätt bebis, sover på nätterna och under dagarna är hon mycket social och vill gärna ligga i ett knä och studera omvärlden. Vi är världens lyckligaste.

Vänner och släkt som vill ha bilder på semlan får gärna höra av sig och lämna mailadress. Vi har bestämt oss för att inte lägga ut några bilder på nätet, men skickar gärna så att våra nära och kära får se vår skatt.

Mycket jobb, mycket kärlek

Nu är vår lilla semla 12 dagar gammal, det känns som om jag har haft henne hela mitt liv. Alla föräldrar pratar om hur deras liv förändras när dom får barn, men detta är inget jag har känt av. Det har inte kommit någon upplysning eller någon jordbävning som har förändrat mig eller min vardag, men ändå är inget sig likt. Här kommer ett uttalande som alla föräldrar kan förstå och alla dom som inte har barn kommer tänka som jag gjorde innan jag fick barn.

Ingen kan förstå hur underbart det är och hur mycket ens liv förändras till det bättre. Detta kan ingen förstå som inte har barn.

Ingenting har förändrats i mitt liv men ändå har så mycket förändrats. Att en liten människa (hon är verkligen så otroligt liten) kan vara så fin, är otroligt.

Vet inte vad jag skulle gjort utan Semlan och hennes mor.

Vilken kvinna! Vilken flicka!

Är tillfälligt och lite motvilligt hemma nu, måste duscha, äta och hämta lite saker. Efter det är det tillbaka till BB och mina två fina flickor. Så det blir bara ett kort inlägg.

Vilken Kvinna!

Mamma är nog den starkaste och finaste kvinnan som finns. Så mycket kämpande och så mycket smärta att aldrig ge upp. Älskar henne så mycket

Vilken Flicka!

Ja nu är vår Selma i världen, snällare än snällast. Vackrare än vackrast. Större fötter än Pappa nästan. Kan man bli vackrare?

Nu blir det duschen för mig. Mamma mår bra, Selma mår bra. Vill att alla ska veta det. Även tacka alla för dom fina meddelande/telefonsamtalen/kommentarerna på bloggen. Otroligt tacksamma för allt!

Tack!

Vi vill säga miljoner tack för alla sms och telefonsamtal vi fått de senaste dagarna. Det har varit otroligt påfrestande att behöva flänga fram och tillbaka mellan sjukhuset och hemmet så många gånger som vi gjort, men tack vare allt stöd från er har det blivit uthärdligt. Alla stora och små paket vi fått med posten har också bidragit till att humöret hållt sig någorlunda högt, tack morfar och Carina och gammelfarmor och gammelfarfar!

Dags för sängen och förhoppningsvis några timmars sömn. Imorgon tänker jag inte skriva någon blogg, då tänker jag ha fullt upp med att ha ont.

Vi hörs!

Hemskickade för tredje gången

Eftersom vår lilla Selma inte har velat komma än är vi tvugna att åka på kontroll varje dag som går. Med CTG, blodtryck och temperaturmätning. Tyvärr fick vi lite blickar av vår skånsktalande barnmorska när vi berättade att vi inte hade någon termometer, men no more! Nu har vi köpt en.

Nu blir vi inte hemskickade nästa gång utan en Selma i famnen. Eftersom det har snart gått 72timmar efter vattnet har gått blir det igångsättning imorgon om hon inte väljer att titta ut själv. Klockan åtta imorgonbitti ska vi infinna oss på förlossningsavdelningen och den här gången blir vi inskrivna.

Tänkte också berätta hur trevliga dom har varit på förlossningen och specialmödravården. Vi har släpat med vår tunga BB-väska varje gång vi har åkt in och trott det var dags, vi har inte vågat lämna den hemma. När vi sen frågade om det fanns någonstans att låsa in väskan i något skåp på sjukhuset fick vi svaret att det tyvärr inte fanns det, men en barnmorska kom sen och tog vår väska. Hon hade ringt runt och hittat folk som kunde ha den där till oss tills vi kom nästa gång. Verkligen jättesnällt, nu slipper Pappas rygg slitas sönder och nu kan han bära på sin Selma istället.
Kan påpeka att pappa inte är lika stark och tuff som mamma, som lyckats bära på en stor mage hur länge som helst. Han gnäller gärna över en liten väska.