Dåligt dåligt dåligt...

...med uppdateringar på bloggen just nu. Men det har sina anledningar, vi är just nu på en lång semester nere i skåne (förlåt alla som inte har hört från oss som bor här nere, men vi har alltid fullspäckat schema när vi är här nere. Alla familjemedlemmar och vänner bor kvar här nere. Ingen är mindre värd för att vi inte hör av oss.)

Men när vi kommer hem kommer vi bland annat blogga om:

Pappa bloggar om året som gått (aningen sent men ändå...)
Smulan bloggar om året som gått (Ja, hon vill också berätta...)

Hoppas ni har tålamod!

Hur känner ni oss?

På nyårsafton tog vår undersökning slut. Den handlade om hur ni som läser vår blogg känner oss, om ni nu känner oss överhuvudtaget. Vi blev ganska glada när vi såg att det inte bara var vänner och familj (självklart är vi glada för att ni läser vår blogg också) som läser vår blogg. Spännande.

Såhär blev resultatet:

Familj: 50%
Vänner: 33%
Via nätet: 0%
Känner inte er: 16%

Vilket blir 99%, undrar vad som hände med den sista procenten, måste vara vänner till familjen som inte känner oss via nätet.

Vad är detta?

Smulan och mamma var idag hemma hos trevliga Familjen S på en lekdejt, väldigt trevligt var det fick jag höra när jag kom dit. Men när jag kom dit fick jag syn på den här saken på lekrummet. Nu är jag nyfiken, kan någon som läser detta komma på vad det är? Om någon lyckas får ni ett pris, vad det skulle vara än vet jag inte men jag är nyfiken på vad ni tror att det är.


När man vet svaret är det ganska uppenbart.

Tjusigt upplyftande

Litet låttips. Ane Brun var ofta med mig i hörlurarna när förra årets kortisontid kändes som tyngst. Denna fastnade och sitter fortfarande som berget.

Terminspaus och dags att tänka lite

Helt plötsligt så var terminen över igen och och då börjar huvudet fyllas med tankar igen. Inget direkt speciellt eller viktigt, men som vanligt blir jag förundrad över hur upptaget mitt huvud är under terminernas mest hektiska pluggperioder. Upptaget av pluggtankar, inte av mina riktiga tankar. Så när dessa perioder väl tar slut så är det som en vild fors släpps lös i mitt huvud och det bara virvlar av saker som glömts bort eller trängts undan. Så nu sitter jag här igen, med huvudet fullt av tankar. Det brukar ta ett par dagar innan den vilda forsen stilla sig något och jag kan börja sortera och organisera bland allt i mitt huvud. Men jag kommer dit, så småningom. Och sen är det dags för nya pluggtankar.

Årets som gick, mamman.

Jag minns att jag förra nyårsafton stod och klappade mig på magen och önskade att vi skulle få ett händelserikt år. Och visst fick vi det, men kanske lite allt för händelserikt. Ändå så vågade jag mig på att önska det samma för det kommande året, hade varit fegt annat.

Under 2008 kom så till slut vår efterlängtade smula. Vårt första, och på grund av det som skulle komma att ske ett par veckor senare, kanske även vårt enda barn. När jag äntligen fick se henne efter ett par långa ensamma timmar på uppvaket var det som om tiden hade stannat, hon var så rätt, det var exakt den dottern jag hade önskat mig. Underligt det där.

Vet inte om jag berättat det tidigare, men en sak hände på uppvaket som jag aldrig kommer att glömma. De dagar vi hade åkt fram och tillbaka till förlossningen hade det varit grått och ruskigt väder, slaskigt och kallt. Men så, natten innan Selma föddes så började det snöa. Strax efter hon var född och jag låg på uppvaket kommer sköterskorna till min säng och rullar fram den till ett fönster. Utanför fönstret sken solen och hela världen låg under ett vitt mjukt gnistrande täcke. Världens vackraste barn fick verkligen födas en alldeles förunderligt vacker dag.

När Selma var tre veckor blev jag plötsligt mycket sjuk och höll på att förlora livet. Jag antar att de flesta av er som läser vår blogg vet detaljerna, men skulle du vara nytillkommen finns det att läsa under etiketten Sjuka mamman. Tack och lov fick jag den hjälp jag behövde och efter tre veckor på sjukhus fick jag komma tillbaka till det riktiga livet igen.

Med allvarliga händelser medföljer ofta nya tankegångar och under tiden jag låg inlagd insåg jag att jag egentligen inte alls ville bli lärare och att jag borde ta vara på livet och utbilda mig till något jag verkligen brinner för. Så jag sökte nytt och så kom jag in. Tack vare mitt omtänk kan jag nu titulera mig blivande hälsoutvecklare och känner att jag är på helt rätt spår.

Vi har rest mycket under året och har fått chansen att träffa vår kära familj mer än vi någonsin gjort sedan vi flyttade från Skurup. Avståndet känns inte längre lika stort men saknaden är fortfarande enorm.

Selma är ett helt äventyr och det händer nya saker varje dag. Ett barns första år är så otroligt händelserikt och för en förälder känns varje litet framsteg som ett mirakel. Tack vare vår vidunerligt spännande dotter har vårt år sprungit iväg alldeles otroligt fort.

Jag har fyllt 30. Tidigare har jag känt mig skräckslagen av tanken på att jag skulle bli 30 och varit helt övertygad om att livet skulle ta slut då. Nu vet jag att det är nu det börjar. Jag har fått barn, kommer snart ha en hyfsad utbildning och därigenom ett schysst jobb, köper kanske snart hus och känner mig för första gången i mitt liv helt nöjd med vem jag är.

Hösten har susat förbi och helt plötsligt blev det jul. Efter allt resande under året bestämde vi oss för att det var dags att bara vara hemma och ta det lugnt och julafton firades i lugn och ro, först med lite vänner och sedan med soffa och tv. Nyår blev ännu lugnare, med lite tv och god mat och sedan stans bästa utsikt över fyrverkerierna.

Allt som hänt kan jag inte berätta här, för det är som sagt väldigt mycket. Men jag hade kunnat försöka mig på att summera året med endast tre ord.


Lycka Liv Förändring