Jag har precis läst färdigt för Selma och gått ut ur hennes rum och det första jag hör är att hon ropar "pappa... Pappa... PAPPA". Då går jag för att se vad det är hon vill, men innan hon hinner se mig ser jag att hon ligger då och läser upp Alfons Åberg för sin katt. Hon läser upp Alfons från minnet! Det är dessutom nästan helt rätt, sida för sida. Jag är väldigt imponerad men framförallt är jag otroligt glad för min underbara dotter! Ibland blir jag som en liten unge själv, jag vill bara sätta mig med henne i famnen och bita henne hårt! Sådär som små barn gör när deras glädje inte får något ordentligt utlopp!
Någon som har någon bra ide om hur man kan få utlopp för glädjen?
2 kommentarer:
sluta vilja bita din dotter, tycker du är taskig, bättre att hon bor hos mig.
Hmmm...KBT plus en munkorg behöver du, låter det som...Haha! Du ska inte vara avundsjuk för att hon har bätre minne än du :-)
Skicka en kommentar