Men varför så nojig?

Så fort mitt innan så avskydda illamående försvinner något så börjar jag direkt oroa mig för att något ska vara galet med min graviditet. Jag vet ju att det kan och bör trappas ner de kommande veckorna och jag borde ju vara tacksam för att jag mår bättre. Men nej, jag kan inte få hjärnan att släppa domedagstankarna.

Mina numera gigantiska bröst gör inte heller ont längre och även det ger min hjärna chans att oroa sig på högvarv. Jag måste göra något åt detta, herregud, vi ska ju ha barn!

Idag ska jag bli utbjuden på middag av min fantastiska sambo. Mycket tjusigt ska det bli, vi ska svulla hamburgare. Om jag nu kommer att vara sugen på det i kväll. Min aptit är fortfarande inte på topp och det som än så länge går lättast är risifrutti och milda soppor. Men strips med smältost kan säkert hitta sin väg till mitt hjärta när det väl gäller.

Börjar jobba på onsdag, vilket jag inte alls ser fram emot. Jag är otroligt avundsjuk på sambons jobb, jag är ganska spyless på att sitta i en kassa och försöka vara trevlig mot kunder som anser sig kunna var hur oförskämda som helst. Nej tack.

Någon som har tips på hur jag kan jaga bort den här otroliga latheten jag dragit på mig?