Så här är det...

För ett par veckor sedan började jag äntligen känna att livet höll på att vända mot det bättre igen och såg fram emot att få börja njuta av vår nya tillvaro. Lagom till denna vändning började jag bli lite hängig och trött och blev snabbt övertygad om att influensa eller i alla fall kraftig förkylning var på gång. Jag blev allt tröttare, men reagerade inte nämnvärt på det, så är det ju att vara bebismamma. En torsdag morgon svimmade jag dock då jag skulle smita upp på toa innan morgonammningen och började fundera på om det handlade om annat än trötthet. Kom fram till att det antagligen berodde på lågt blodsocker eftersom jag hade varit lite slarvig med maten.

Senare på dagen begav jag mig ut på min dagliga långpromenad, väl hemma igen var jag totalt slut och efter konsultation med min kloka mor gick jag till slut med på att ringa sjukvårdsupplysningen för att se om de ansåg att jag borde åka till vårdcentralen. Till tröttheten hade senare på dagen även hjärtklappning och stark huvudvärk sållat sig och vårdcentral började kännas som en bra idé.

Fredag morgon började med ännu en svimmning och duschen innan avgång till vårdcentral fick utföras sittandes i badkaret. För visst skulle jag duscha! Inte kan man väl åka till doktorn och vara oduschad?

På vårdcentral blev det direkt in på labbet för de vanliga testerna. Är någorlunda tjenis med tjejerna där inne efter alla blod och urinprov under graviditeten och fick höra att jag såg lite sliten ut. Efter en stunds väntan fick jag slutligen träffa tant doktor som konstaterade att orsaken till min hängighet antagligen berodde på att mitt blodvärde låg på 51. Detta är visst mycket lågt fick jag veta och fick även veta att dagens nästa resa inte skulle bära hemåt utan till sjukhuset.

På sjukhuset blev jag svårplacerad eftersom ingen riktigt kunde förstå vart mitt låga blodvärde härstammade ifrån. Eftersom det inte är allt för länge sedan smulan föddes bestämdes det att det hela säkerligen var förlossningsrelaterat och efter en stunds väntan på akuten blev vi skickade till kvinnokliniken.

Vad jag minns av kvinnokliniken just då är en massa frågande blickar, en uppmaning om att lägga mig ner och att någon började sticka mig i armen. Sen är allt ett vimmel av Sambo, sköterskor, nålar, flaskor och en doktor som har pannan i funderande veck.

Det blev mycket den helgen. Först trodde man att kanske någon bit av moderkakan blivit kvar efter snittet och jag kan erkänna att jag just i det ögonblicket hoppades på att det skulle vara så. Det hade varit så lätt. Undersökningar visade dock att allt såg perfekt ut i de regionerna, vilket jag nu är glad för. Test efter test togs, men orsaken till mitt låga och fortfarande sjunkande blodvärde kunde inte hittas. Jag fick ett par påsar blod för att försöka stabilisera, men inte ens detta hjälpte. Som lägst hamnade värdet på 43 har jag nu fått veta.

Strax efter helgen konstaterades det slutligen att jag själv var orsak till mitt fallande blodvärde, min kropp förstörde sina egna röda blodkroppar. Jag hade fått något som hette hemolytisk anemi. Skönt att veta tyckte jag och började göra mig redo för att åka hem. Tji fick jag.

För att häva förloppet var första försöket att byta ut min plasma och ge mig ännu några enheter blod. Detta görs lättast genom en CDK och en sådan fick jag insatt i halsen efter mycket övertalning och en hel del lugnande medel. Plasmabytena gav inte helt det resultat man hoppades på och man bestämde att ännu ett prov måste göras, en ryggmärgspunktion. Här började jag protestera vilt. Visst sjutton ville jag bli frisk, men nu fick det vara nog med stickandet. Fick till slut en totalknäpp och för att lyckas göra provet var de till slut tvugna att snabbsöva mig.

Provet visade att jag faktiskt kan producera det jag bör, dock hamnar det inte där det ska tillräckligt snabbt. Mycket goda nyheter och nu var det dags att fokusera på behandling.

Cytostatika. Finns det andra ord som kan skrämma så? Numera vet jag att behandlingen används på så mycket annat än cancer, att det bara är ett namn, men när jag såg första behandlingspåsen så knöt det sig i hjärtat. Jag får en mycket låg dos antikroppsbehandling som ska skrämma rätt på de saker som förstör det de inte ska förstöra och får det som ska finnas att stanna kvar. Behandlingen kommer jag att få i 4 omgångar med ungefär en veckas mellanrum.

Sen då? Det närmsta halvåret kommer jag att behöva äta Deltison, ett kortison, för att hålla rätt på vad som gått fel. Detta är något av det som känns allra tyngst i situationen, trots att jag vet att det är helt fel sak att fokusera på. Men det talar vi om en annan dag.

Har varit inlagd sedan den 22 februari och kommer förhoppningsvis att få bli utskriven till nästa helg. Jag mår så pass bra att jag får permis över dagarna och har även fått spendera helgen hemma. Saknaden efter smulan är svår att hantera, men tack vare fantastisk Sambo och min mamma har allt löst sig så bra det bara kunnat.