Jag har funderat länge på om jag ska berätta för er om vår resa ner till södern. Efter allt som har hänt den senaste tiden skulle kanske denna historien få er att tro att jag lider av värsta sortens ljugarsjuka och har ett ytterst stort behov av uppmärksamhet. Men jag vill så gärna berätta att det är en risk jag är villig att ta.
Resan börjar bra, bussen till stationen är i tid och allt flyter bra med packning och allt. Vi parkerar oss själva, packning och vagn på tåget till Mjölby och ser fram emot att inom ett par timmar vara i Malmö. Tåget hinner inte längre än till Gustavsvik ( inte ens utanför Örebro) förrän vi hör en smäll och ett gnisslande och tåget tvärstannar. Undrande tittar alla på varandra men ingen verkar reflektera över att något kan ha hänt, tåg stannar ju ibland bara sådär. Efter ett par minuter knastrar det till i högtalarna och vi får reda på att vi råkat ut för an påkörningsolycka. Öh, jaha, men va? Det knastrar till igen och vi får reda på att "av erfarenhet vet vi att vid en sådan här situation kan det dröja upp till 2 timmar innan någon kan resa vidare". Händer detta ofta?
Dessa två timmar betyder alltså att vi kommer att missa vårt anslutningståg i Mjölby och de platser vi bokat kommer att försvinna. En viss panik börjar bubbla upp när jag inser detta, vi har bokat dessa platser på grund av mitt tillstånd och på grund av att vi har smulan med oss. Jag får tag på en tågvärd och förklarar vår situation, han återkommer senare med det lugnande beskedet att han talat med ledningscentralen och att vi ska ha platser bredvid varandra säkrade även på det X2000 som vi blivit flyttade till. Helt ok tycker vi och är ganska sansade då vi slutligen rullar vidare till Hallsberg för busstur till Mjölby.
När vårt X2000 stannar i Mjölby tar vi oss bort till den enda tågvärd som syns till och jag förklarar vår situation. Med en trött blick tittar han på mig och snäser " och vem är ni då? Finns inga platser, tåget är fullbokat." Då började jag gråta. Tågvärden bli ännu mer irriterad och ber oss bestämt att placera våra tillhörigheter på tåget snarast eftersom de har en tidatabell att passa. Väl på tåget förklarar jag för honom att jag omöjligt kan stå upp de 2,5 timmarna till Malmö eftersom jag är sjuk och innan han försvinner lovar han att se efter om det finns platser vi kan få. Då han fortfarande inte dykt upp igen efter 40 minuter gav jag upp och letade upp en annan tågvärd.
Vi fick till slut hjälp av en annan mycket trevlig tågvärd att hitta två platser bredvid varandra och min älskade lilla smula kunde äntligen få lite mat och jag en stunds vila. Sista timmen av tågfärden fick vi spendera sittandes och då vi rullade in i Malmö var vi nog de mest tacksamma resenärerna på tåget.
Tyvärr var det inte något utan en någon vi hade kört på i Örebro. Det vi fick se då räddningstjänsten gick runt tåget och städade upp gjorde att resan blev ännu tyngre än vad de andra omständigheterna gjort den till. Mamman min ska ha stort beröm för att hon hanterade dagen så fantastiskt som hon gjorde och för att hon var ett sådant gigantiskt stöd när jag helst av allt bara ville ge upp.
Måste även få berätta att när jag och sambon på hemresan sitter på X2000 och närmar oss Mjölby får vi veta att tåget som skulle ta oss hem till Örebro har fått problem och ersätts med buss. Att börja spela på lotto borde vara fel fel fel just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar