Magstark och nu med kommunicerande ben

Nu när kortisonet fått tid på sig att ta sig ur min kropp och jag börjat träna så smått igen så har jag upptäckt att min mage ändrat konsistens. Från att ha varit en stor fettboll har den nu i stället antagit en form som jag närmast hade kunnat beskriva som en tom påse. Detta är dock något jag är glad över. Som jag påpekat innan är jag otroligt glad över att jag nu bara ser ut som om jag fått barn för ett tag sen. Dessutom, inne i denna påse kan jag nu känna att mina så länge vilande magmuskler börjat ta form igen. Bra motivation för att lägga sig på pilatesmattan desto oftare.

Dagen har innehållit en annan slags motion, rörelsekommunikation. På mitt nya program, som är makalöst bra, får vi chansen att göra sådant som antagligen inte förknippas med akademiska studier. Eller vad säger ni, brukar ni leka myrstack under era seminarier? Förutom myrstack har vi föreställt statyer, hälsat med benen, ryggdansat och en hel del annat skoj. Stel som jag nu blivit så surade jag lite eftersom jag fick en släng av lågsjälvkänslamonstret när jag kände att jag inte längre är så smidig som jag brukade. Monstret gottade sig en stund åt att jag inte var lika graciös och uthållig som alla (läs några) mina makalöst (läs lagom) vältränade kurskamrater, men fick sedan en fot i rumpan och jag bestämde mig för att i stället roa mig.

Min helballa Smula har nu lärt sig att peka på lampan om man ifrågasätter var den är. Hon härmas även då vi talar om ljuskällan och jag misstänker att hennes mmmpha! är ett försök till att säga lampa. De små benen blir allt stadigare och idag fick jag veta när jag kom hem att hon stått själv i hela tio sekunder. När det var dags för demonstration tyckte hon dock att det var mycket roligare att sitta.

Nej, dags att inta soffan för lite pluggande. Kvällens läsning består av en inte helt ointressant självhjälpsbok som jag kanske kommer att rekommendera, beroende på hur den slutar. Ja, vi har faktiskt sådana böcker på litteraturlistan, visst är det rätt fab? ;)